Opinionsblogg
Kommentarer
Hej! Återigen tack för att du delar med dig! Men... Du skriver "ett meningslöst jobb" på slutet. Ditt jobb var ju verkligen viktigt! Vilket väl gör det lite svårare att gå ned i tid. Jag tycker att det är ju så belönande när jag känner mig viktig! Men ja, jag förstår vad du menar. På jobbet är jag utbytbar. Det är ingen långsiktig bra belöning i livet. (Skit också. Jag har precis tjatat till mig mer ansvar på mitt jobb. För jag kände inför mig själv att det jag gör inte är tillräckligt meningsfullt. Blir SÄKERT bättre när jag får mer att göra. Skit också.)
Tack Zandra! Jag ska ha dina ord i bakhuvudet och göra mitt bästa för att vara nöjd med min prestation och jobba lagom och vara ett föredöme för andra!
Fick en stroke och höll på att dö och efter det sitter jag i rullstol men jag uppskattar det jag har tillsammans med gubben som jag levt med i 26 år! Vi har tre söner men dem skall ju skaffa ett liv utan mamma och pappa! NU tar jag hand om mig och han jag är gift med (var ju tvungen att gifta oss till slut för han tjatade så mycket!) ser till att jag gör det! Det han inte kan GOOGLAR han!! MEN JAG HAR INSETT ATT LIVET BESTÅR INTE AV PENGAR DU TJÄNAR OM DU HAR TILLRÄCKLIGT MED MAT PÅ BORDET! VI HAR INTE PENGAR MEN MAGEN ÄR MÄTT OCH DET ÄR VARMT I HEMMET!
Hej!
Vilket bra och tänkvärt inlägg. Jag är inte utbränd men har hamnat i en fas där jag ifrågasätter allt. Vad går livet ut på osv?!
Jag ska ha mitt första barn i vår och känner att det kommer att få mig att tänka ännu mer och värdera livet med nära och kära.
Ser verkligen fram emot mammaledigheten för att pausa livet lite.
Kram! 😘
Hej Zandra! Med tårar i ögonen skriver jag detta... jag vart taggad av en kollega angående ditt blogginlägg, eftersom den du beskriver just nu är jag. Jag är i den sitsen då jag är mitt emellan att vilja stanna hemma för evigt eller att fortsätta leva hela mitt liv på jobbet. Jag har redan sett varningstecken men vägrat lyssna på dom, har ramlat ihop på jobbet med pulsen på högsta nivå och gråten bara sprutar. Men ändå känner jag en sån press att inte kunna sjukanmäla mig då det är alltid sjuka, det är alltid något som händer, så sjukanmäler jag mig, har jag såna skuldkänslor. ''Kommer dom klara denna helg utan mig? Kommer dom ringa mig imorgon bitti och be mig jobba?'' Dom frågorna dyker jämt upp i mitt huvud när jag ens har tanken att sjukanmäla mig. Jag vet att jag borde sluta nu, medans jag är ung (jag är 21år.) Men frågan är, varför är det så svårt? Varför är det så svårt att säga nej?
Vi har en av dom viktigaste jobben, jag älskar mitt jobb men de suger ur alla mina krafter.
Kram
Hej
Läste ditt inlägg...och...ja jag har under 15 års tid kämpat med ångest och stress. Haft ångest över att gå till jobbet,sovit på jobbet toalett flera gånger om dagen och har många gånger tänkte att "om jag kör av vägen så slipper jag iaf gå till jobbet". Sömnlösa nätter med febersvettningar,oro i magen, katastroftankar och konstans trötthet. Började studera för 5 år sedan och har balanserat 100% studier med tre olika jobb som tillsammans (i betalning) låg på 60 %...övriga tiden som är obetalt vill kag inte ens tänka på. Trodde allt skulle bli bra när jag tog examen, men icke. Jag har alltid bytt jobb när saker börjar spåra ut,och iom att jag oftast vart timanställd så har det fungerat. Men i sommar har jag bara suttit i soffan och väntat. Väntat på att åka och jobba, för även om jag ahft 6 timmsr tills jobbet börjar så har jag stressat över att jag inte hinner göra nått innan. de kunde ta flera timmar innan jag ens tog mig tid för att äta lunch eller borsta tänderna. Sedan började jag plugga igen...och jobba. Utan vänner (som jag slutat höra av mig till), slutat träna (jobbade med träning så tränade 7 dagar i veckan, ibland 2 ggr/dag) eftersom jag inte ens orkar lyfta en vikt på 2 kg längre för kroppen gör så ont så känns de som jag är lämnad åt mitt eget öde. Jag kan inte bli sjukskriven, tror någon mig? vad får jag som student för pengar? Är idag 30 och livet känns meningslöst. Jag vill inte skaffa barn, jag tänker att jag aldrig kommer orka jobba igen och jag kan inte sluta puscha mig själv med saker fastän jag vet att jag redan gått över gränsen....Jag orkar knappt ta hand om migsjälv längre.
Otroligt bra skrivet, du lyckas summera effekterna av bli utbränd väl. Låt oss hoppas att folk tar till sig så de slipper den plågsamma återhämtnings processen 💚