Opinionsblogg

Ditt jobb är inte värt ditt liv

 
Det har gått nästan 3,5 år sen den där dagen då allting rämnade, då jag fick en fullständig mental härdsmälta, bokstavligt talat inte kunde sluta gråta och trodde att livet var slut. Jag trodde att livet var slut för att jag inte kunde jobba längre. Jag hör själv hur bisarrt det låter, men det var min verklighet då. Mitt jobb var det viktigaste i mitt liv, det var det jag hängde upp hela min verklighet på, det var det jag var bäst på och det var det jag offrade min hälsa för.
 
Det har gått över tre år sedan den där tiden då jag gick från att inte kunna sova till att inte orka vara vaken. Då jag kunde sova i 16 timmar, bara för att vakna och somna om igen - dagar i sträck. Jag minns inte så mycket av den här tiden, ärligt talat är de närmsta två åren efter kraschen väldigt suddiga, samma sak med tiden innan. 
 
Jag fick vara sjukskriven i 3,5 månad. När jag skulle börja jobba igen var det fortfarande en kamp att klara av att borsta tänderna och att öppna posten. Då skulle jag alltså klara av att sköta ett jobb. Det gick sådär.
 
Det kanske är svårt att föreställa sig ångesten som genereras av att plötsligt inte ens klara av de enklaste arbetsuppgifterna inom ramen för något du brukade vara oerhört skicklig på. Jag kämpade länge för att försöka komma tillbaka. Kämpade mot ångesten att gå till jobbet, kämpade mot orkeslösheten och misslyckades gång på gång med att gå upp i tid. Den här cirkusen pågick i 1,5 år.
 
Sen slog det mig, vill jag verkligen tillbaka? Vill jag tillbaka till det jobb som gjorde mig sjuk? Ett jobb som förstörde flera år av mitt liv. Det är ju faktiskt helt jävla stört. Det var den insikten som fick mig att tänka om.
 
Jag är fortfarande arg. Jag är fortfarande ledsen. Det gör fortfarande ont när jag tänker på det. Jag har svårt att släppa hur mycket som har gått förlorat.
 
Du blir inte lite utbränd, du går inte in i väggen lite grann. Det blir inte bättre för att du tar ett par veckors semester. Utbrändhet ger fysiska hjärnskador och det tar flera år att bli bra igen, om du ens någonsin blir helt återställd. 
 
Men vet ni, jag tror att jag vann någonting också. Sedan jag brände ut mig har jag fått något av ett nytt perspektiv på livet. Det tog tid, det kom verkligen inte på en gång och jag är inte helt där känslomässigt och instinktivt ännu, men mitt medvetna och logiska tänkande har börjat snudda vid det och det är en bra bit på vägen.
 
Jag har insett att jag är värd mer än mina prestationer. Jag har insett att tid är värt mer än cred och att det går att köpa tid för pengar. 4 timmar mer fritid per vecka kostar exakt 10 % av din lön. Det är värt det, jag lovar. Jag kommer antagligen aldrig mer kunna jobba heltid, kanske max 70 % och sjukpenning kan jag ju se mig i stjärnorna efter för den resterande tiden, men jag har hellre en meningsfull fritid och lever på havregryn resten av livet än spenderar all vaken tid på ett jobb som gör att jag inte ens orkar ha en fritid.
 
Till alla er där ute som jobbar så hårt att ni tappat minnet, som gråter på toaletten på jobbet när ingen ser, som går hem med en klump i magen, som avbokar allt som brukade vara roligt och som inte minns när ni sov en hel natt utan tabletter senast, fråga er själva: Är det värt det? Är du lycklig? Skulle du rekommendera någon annan att göra som du? Om inte, gå hem NU, sjukskriv dig och boka en läkartid. Du är värd mer än hjärnskador och ingen kommer att tacka dig när du inte orkar längre.

Kommentarer

#1 - Lin Melman

Otroligt bra skrivet, du lyckas summera effekterna av bli utbränd väl. Låt oss hoppas att folk tar till sig så de slipper den plågsamma återhämtnings processen 💚

Svar: ❤️🙏❤️
Zandra Hedlund

#2 - Sara Åkerlindh

Hej! Återigen tack för att du delar med dig! Men... Du skriver "ett meningslöst jobb" på slutet. Ditt jobb var ju verkligen viktigt! Vilket väl gör det lite svårare att gå ned i tid. Jag tycker att det är ju så belönande när jag känner mig viktig! Men ja, jag förstår vad du menar. På jobbet är jag utbytbar. Det är ingen långsiktig bra belöning i livet. (Skit också. Jag har precis tjatat till mig mer ansvar på mitt jobb. För jag kände inför mig själv att det jag gör inte är tillräckligt meningsfullt. Blir SÄKERT bättre när jag får mer att göra. Skit också.)

Svar: Hej Sara! Jag syftade mer på meningslöst för en själv i längden. Knappast någon som ligger på son dödsbädd och önskar att de hade jobbat mer under sitt liv. Men jag förstår att det nog kan uppfattas som att alla jobb är meningslösa, så jag tog bort det nu. Tack! 💜 Och hoppas att det känns bättre på jobbet med nya arbetsuppgifter.
Zandra Hedlund

#3 - Sara Åkerlindh

Tack Zandra! Jag ska ha dina ord i bakhuvudet och göra mitt bästa för att vara nöjd med min prestation och jobba lagom och vara ett föredöme för andra!

Svar: Ta hand om dig! Kom ihåg att du är den viktigaste personen i ditt liv! ❤️
Zandra Hedlund

#4 - Heidi Stafrin

Fick en stroke och höll på att dö och efter det sitter jag i rullstol men jag uppskattar det jag har tillsammans med gubben som jag levt med i 26 år! Vi har tre söner men dem skall ju skaffa ett liv utan mamma och pappa! NU tar jag hand om mig och han jag är gift med (var ju tvungen att gifta oss till slut för han tjatade så mycket!) ser till att jag gör det! Det han inte kan GOOGLAR han!! MEN JAG HAR INSETT ATT LIVET BESTÅR INTE AV PENGAR DU TJÄNAR OM DU HAR TILLRÄCKLIGT MED MAT PÅ BORDET! VI HAR INTE PENGAR MEN MAGEN ÄR MÄTT OCH DET ÄR VARMT I HEMMET!

#5 - Petites

Hej!
Vilket bra och tänkvärt inlägg. Jag är inte utbränd men har hamnat i en fas där jag ifrågasätter allt. Vad går livet ut på osv?!

Jag ska ha mitt första barn i vår och känner att det kommer att få mig att tänka ännu mer och värdera livet med nära och kära.

Ser verkligen fram emot mammaledigheten för att pausa livet lite.

Kram! 😘

#6 - Stephanie Ahlgren

Hej Zandra! Med tårar i ögonen skriver jag detta... jag vart taggad av en kollega angående ditt blogginlägg, eftersom den du beskriver just nu är jag. Jag är i den sitsen då jag är mitt emellan att vilja stanna hemma för evigt eller att fortsätta leva hela mitt liv på jobbet. Jag har redan sett varningstecken men vägrat lyssna på dom, har ramlat ihop på jobbet med pulsen på högsta nivå och gråten bara sprutar. Men ändå känner jag en sån press att inte kunna sjukanmäla mig då det är alltid sjuka, det är alltid något som händer, så sjukanmäler jag mig, har jag såna skuldkänslor. ''Kommer dom klara denna helg utan mig? Kommer dom ringa mig imorgon bitti och be mig jobba?'' Dom frågorna dyker jämt upp i mitt huvud när jag ens har tanken att sjukanmäla mig. Jag vet att jag borde sluta nu, medans jag är ung (jag är 21år.) Men frågan är, varför är det så svårt? Varför är det så svårt att säga nej?
Vi har en av dom viktigaste jobben, jag älskar mitt jobb men de suger ur alla mina krafter.

Kram

Kommentera