Att vakna med eller utan ångest
Klockan ringer. Det är inte bara tanken på att lämna den varma sängen som skaver. Det är tanken på att överhuvudtaget behöva gå upp igen. Någonsin. Det där välbekanta trycket över bröstet, tårarna som bara rinner, en kropp som bara vill fly.
Jag är ganska nöjd med mitt liv just nu. Jag är där jag vill vara, jag gör det jag vill göra. Jag har lyckats bryta flera destruktiva mönster. Jag har en fantastisk partner och underbara vänner. Ändå händer det här. Igen och igen.
Det finns ingen yttre anledning, ingen utlösande faktor. Plötsligt är den bara där. Ångesten.
Det här att egentligen vara glad och nöjd med livet, men ändå drabbas av ångest, är för mig extremt svårt att hantera. Men det är något jag måste lära mig att leva med. Det kommer alltid kunna svänga upp eller ner, snabbt och utan förvarning.
Det värsta är just den där oförutsägbarheten. Det är ett jävla lotteri. Jag vet aldrig i förväg vilken typ av dag det kommer bli, men vaknar jag med ångest kan jag i princip räkna med att det kommer att bli en jävligt tuff dag.
Som om det inte räckte att behöva battla sin egen hjärna utgör omgivningen det största problemet. Hade det varit feber skulle de flesta se det självklara i att stanna hemma. Att stanna hemma pga ångest är aldrig lika ok. Ringer du till din chef och säger att du inte kommer ur sängen pga ångest är det troligt att du inte får samma respons som om du är förkyld. Så de flesta väljer den enkla vägen och ljuger om förkylning, eller stoppar i sig ångestdämpande och hoppas klara sig genom dagen utan att bryta ihop.
Jag har jobbat så många dagar med så mycket ångest att jag har haft svårt att förstå vad folk säger. Jag har jobbat med så mycket ångestdämpande i kroppen att jag fått hålla i mig i skrivbordet för att inte benen ska vika sig. Jag har gråtit inlåst på toaletter så många gånger, för att sedan gå ut och försöka agera normalt. Det här är vardag för de flesta med psykisk ohälsa.
Det är något i hela samhällsattityden kring psykisk ohälsa som något självvalt, att det skulle bero på dålig karaktär eller fel inställning. Det finns nog ingen med psykisk ohälsa som inte har fått höra "Ryck upp dig!", "Tänk positivt!", "Var inte så negativ!" och "Det är bara i ditt huvud". Ja, det är bara i mitt huvud, var skulle det annars vara? Betyder det att det går att tänka bort? Nej. Att säga sådant är det mest nedvärderande du kan göra.
Samhällsattityden till psykisk ohälsa hörs redan på hur vi säger att någon ÄR bipolär, schizofren, psykotisk, manisk, deprimerad osv. När det gäller fysisk sjukdom säger vi istället att någon HAR cancer, migrän, lunginflammation, hypotyreos osv.
Människor är inte sin sjukdom. Det är inte vi heller.
