Opinionsblogg

Min diagnos har hjälpt mig att förstå vem jag är

*
 
I dag är världsdagen för psykisk hälsa. För exakt två år sedan spenderade jag, lämpligt nog, denna dag med en två timmar lång diagnostisk intervju. Jag stod under bevakning för vad min läkare misstänkte var bipolär sjukdom. Ett halvår senare fick jag en hypoman episod efter att ha blivit insatt på ett SSRI-preparat (antidepressiva), vilket triggar manier hos personer med bipolär sjukdom. Då kunde diagnosen sättas: Bipolär sjukdom typ II.
 
Bipolär sjukdom brukar diagnostiseras i snitt ca 10 år efter den första depressiva eller maniska episoden. För mig tog det nog omkring 15 år.

Det var på ett sätt en lättnad att få min diagnos. Det var så många pusselbitar som äntligen föll på plats. Det förklarade så mycket. Hur jag så länge jag kan minnas antingen har varit deprimerad eller rastlös och hyperaktiv. Det förklarar sömnproblemen och den där ständiga oroskänslan i kroppen. Den där ångesten som kan lägga sig som en blöt filt över allting, trots att allting egentligen är bra. Det förklarar den där känslan av övermänsklighet, sprudlande kreativitet, att inget projekt har känts för stort och att sömn är sånt andra sysslar med. 
 
Med diagnosen kom nya läkemedel. Det tog några månader, men för ca ett halvår sedan fick jag, för första gången utifrån vad jag kan minnas, känna hur det känns att vara...stabil. Att varken vara nedåt eller uppåt, att inte ständigt få kämpa med mig själv för att orka, eller bromsa mig för att inte köra på för hårt. Att äntligen få känna hur det är att vara nöjd, vem jag är bortom mina symtom.
 
Det svänger fortfarande, men inte lika ofta och det är betydligt mer hanterbart nu, uppvarvningen är mildare och än har jag inte behövt se avgrunden i vitögat på allvar sedan jag sattes in på stämningsstabiliserande. Och det där lugnet i kroppen mellan skov och symtomyttringar, det är en obeskrivlig känsla. 
 
Det finns många som inte tror på läkemedel, psykofarmaka i synnerhet, men för mig har det varit skillnaden mellan levande död och levande på riktigt.
 
Jag har en psykiatrisk diagnos som klassas som kronisk. En diagnos där självmordsfrekvensen är 10-15 %, sjukskrivningstalen toppar Försäkringskassans listor och de flesta måste medicinera livet ut. Det går att få ångest för mindre, men det värsta är och har alltid varit omgivningen.
 
Rädslan och fördomarna för personer med psykisk ohälsa är fortfarande oerhört utbredd. Detta trots att det är vanligare än många av våra mest välkända folksjukdomar.
 
Bipolär sjukdom har en prevalens på mellan 1,4-2,6 % i Sverige, vilket gör att den motsvarar kriterierna för folksjukdom. 30 % av alla kvinnor och 20 % av alla män drabbas någon gång i livet av en depression och 17-20 % av någon form av ångestsyndrom. Ändå pratar vi sällan om det här. Ändå finns fortfarande risken att du blir av med jobbet om du är öppen med din sjukdom. Ändå vet jag att min anställningsbarhet minskar genom att jag skriver om det här öppet. Ändå tänker jag fortsätta att prata om det här.
 
Tystnad föder okunskap och okunskap föder rädslaRädsla är roten till fördomar och avståndstagande. Vi är rädda för sådant vi inte känner till. Jag vägrar reduceras till en siffra i statistiken. Jag tänker fortsätta prata, för det här är viktigt.
 
Det finns bara en väg till normalisering, det är att bryta tystnaden.
 

* Ett semikolon innebär att författaren hade kunnat avsluta meningen, men valde att låta bli. Författaren är du och meningen är ditt liv.

Kommentarer

Kommentera