Opinionsblogg

Att acceptera att jag inte fungerar får mig att fungera

 
Träffat läkaren på psyk i dag. Det känns jävligt häftigt att faktiskt ärligt kunna säga att jag mår bra. Koncentrationsförmågan är fortfarande åt helvete, minnet lämnar en hel del att önska, igångsättning är svårt som fan, jag har fortfarande ett uttalat uppskjutarbeteende, jag sover inte utan läkemedel och jag blir uttröttad snabbt av vardagliga aktiviteter, men jag mår faktiskt BRA!
 
På pappret funkar jag fortfarande relativt kasst, men jag mår bra i själen och det får vara det som räknas just nu. Jag har accepterat att jag inte fungerar som innan kraschen och att jag antagligen inte kommer att göra det igen. Det var en sorg att inse och det känns fortfarande ledsamt när jag tänker på det, men det är ju ändå ingenting jag kan påverka. Jag har redan gjort allt.
 
Jag har varit sjukskriven, jag har gått i KBT, jag har testat mindfulness, jag har gått i gruppbehandling, jag har försökt jobba deltid, jag har misslyckats med att jobba mer än 50 %, jag har pluggat, jag har hoppat av, jag har gått utredningar, jag har blivit diagnosticerad, jag har plöjt igenom ett gäng mediciner, jag har tagit tjänstledigt, jag har skitit i att försöka komma tillbaka, jag har valt att plugga konst istället för att försöka ta mig tillbaka till mitt jobb och där är jag i dag.
 
Jag har tagit en paus från mitt everyday life, gör mestadels sånt jag trivs med, skiter i sånt jag inte absolut måste göra, prioriterar så gott det går och gör bara det som är mest tilltalande. Det här tillsammans med att jag äntligen fått rätt diagnos och därmed hittat en fungerande medicinering är troligtvis anledningen till att jag faktiskt sitter här i dag.
 
Att acceptera hur jag (inte) fungerar är nog det viktigaste i den här processen, samt insikten att jag inte vill tillbaka till det liv jag levde innan. Jag försökte ta mig tillbaka, för att det är det som förväntas, det är det som sjukvården och Försäkringskassan vill att du ska göra. När du precis har kraschat har du inte ork att säga emot eller ens tänka, då är det lätt att hamna i en ond cirkel där du försöker ta dig tillbaka till den arbetsplats och den livsstil som gjorde dig sjuk.
 
Jag kommer antagligen aldrig jobba heltid igen. Jag varken kan eller vill och jag tänker inte ens försöka om det inte är ett absolut ekonomiskt måste. Jag kommer antagligen aldrig ha speciellt mycket pengar. Jag kommer antagligen få en bedrövlig pension. Men vet ni, jag kommer antagligen må så jävla mycket bättre än jag skulle ha gjort om jag hade valt att stanna kvar.
 
Det är många som sagt till mig sista tiden att jag ser piggare och mer levande ut. Jag antar att jag såg död ut i flera år, för det var så jag kände mig. Det är som att ha vaknat ur en lång mardröm och jag hoppas att jag får vara vaken länge.

Kommentarer

#1 - Jessica

Skönt att du blivit bättre! Känner igen mig i allt det du skriver även om jag inte varit hälften så dålig.

Kommentera