Kallprat som socialt glidmedel
Jag hatar kallprat.
Det här gör att jag ofta dyker rakt in i ämnen jag finner intressanta, att jag (oftast) svarar ärligt på frågan om hur jag mår och är beredd ifall jag får ett ärligt svar tillbaka. Just det här tycker jag är viktigt och det hänger ihop med att jag anser att vi måste prata mer om psykisk ohälsa och om mående i allmänhet. För att minska stigmatisering och påbörja normalisering måste vi helt enkelt börja prata mer om hur vi mår. Det är inte nödvändigt att rabbla upp hela sin journal, men att inte alltid försöka vidhålla en falskt glättig fasad är en bra start och jag tror att vi alla tjänar på det i längden.
Samtidigt är det intressant att observera hur människor använder småprat som socialt glidmedel av rädsla för att det, gud förbjude, skulle råka bli tyst.
Det handlar inte om att alla samtal måste vara pretentiösa diskussioner om meningen med livet (för seriöst, vem skulle orka det?), det handlar om att möta en människa. Att få reda på någons musiksmak, vilken bok de läste senast eller vilken favoritleksak de hade som barn, säger så otroligt mycket mer om en person än att konstatera att det regnar utanför deras fönster också.
Alla mina nära relationer har börjat med att vi skippat småpratet och gått direkt in på sådant som känts viktigt och angeläget för alla parter. Jag vet knappt vad flera av mina vänner jobbar med, men jag vet vad som ger dem den där glöden i blicken, jag vet vad de älskar att göra, vilken ångest de bär på, vad de ligger vakna på nätterna över, vad som betyder någonting för dem, vad som får dem att skratta, vad som gör dem ledsna och vad som får dem att koka av ilska.
Jag känner dem. Det kan jag inte säga om alla människor i utkanten av mitt liv som alltid bara pratar om vädret.