Hej, jag heter Zandra och jag är psykiskt sjuk

30 mars är världsdagen för bipolär sjukdom. Jag har bipolär sjukdom typ 2, vilket yttrar sig i långa depressioner och kortare hypomana skov. Hypomani är lindrigare än de manier som personer med typ 1 drabbas av, men de depressiva skoven är istället längre och ofta djupare.

Hypomani och mani beror på att höga mängder dopamin och serotonin floodar hjärnan for no reason. Ett flertal droger fungerar på liknande sätt, du blir hög helt enkelt. Du får till och med förstorade pupiller. Livet är fantastisk och energin är ändlös, självförtroendet är på topp, du är snyggast och smartast av alla, du upplever att alla älskar dig, du får massor av idéer, du är kreativ och får jättemycket gjort samtidigt som du inte behöver sova. Den bästa dag du någonsin haft upphöjt till tio. Att må så är fantastiskt. På ett sätt önskar jag nästan att alla fick uppleva det någon gång under livet.

När jag är hypoman kan jag göra 100 saker samtidigt, jobba 50 h/vecka, vara social, jobba ideellt, driva projekt, träna varje dag, hålla ordning hemma osv, samtidigt som jag är glad och uppåt och inte behöver sova. Övermänsklig var ordet. När jag inte är där blir jag helt trött bara av att tänka på det. 

Det är dessvärre inte alltid bara positivt. Du blir impulsiv och kan göra saker du ångrar, bete dig illa mot folk, spendera en massa pengar, förstöra dina relationer och ta ogenomtänkta beslut. Du blir väldigt egoistisk och egocentrerad, det är liksom bara JAG JAG JAG hela tiden. Det är asjobbigt att inse det efteråt. Och det är lömskt, det är lätt att missta för bra mående och därför inte se hur destruktivt det kan bli. I vissa fall kan det även övergå i paranoia, vanföreställningar och psykos. När kroppen inte orkar mer kraschar du och depressionen tar över.

Depressionerna är det motsatta, total avsaknad av känslor, total apati. Ingenting är roligt och alla tankar är negativa. Du vill dö, men orkar inte göra någonting åt det, så du vegeterar i väntan på att det ska bli bättre. Vilket det ofta blir, men det känns inte så just då. Oftast går det inte att jobba under de depressiva skoven, vilket är anledningen till att bipolär sjukdom toppar Försäkringskassans listor över sjukdomar med högst sjukskrivningsfrekvens. Många kan överhuvudtaget inte jobba heltid någonsin, då stress kan trigga både hypomanier/manier och depression.

Sen förekommer mixade episoder, där du är manisk och deprimerad samtidigt. Det är då shit hits the fan big time. Du har för mycket energi för att sova eller ens sitta still, men mår för dåligt för att kunna göra något vettigt. Tankarna rusar och du vill helst krypa ur skinnet. Ångest, självhat och impulsivitet är en livsfarlig kombination. Det är i det tillståndet de flesta suicid sker. Om du hamnar i det tillståndet måste du oftast läggas in. Suicidfrekvensen vid bipolär sjukdom är extremt hög, 10-15 %. Om du misstänker att någon har en mixad episod, snälla ta med hen till psykakuten.

Jag vill samtidigt poängtera att det inte bara är ups and downs, det går att vara stabil långa perioder, med eller utan medicinering. Det är en del av sjukdomens karaktär, att den går i skov, dvs kommer och går.

Psykisk sjukdom är fortfarande oerhört stigmatiserat och jag önskar att fler vågade vara öppna med det och att fler fick göra sina röster hörda, men jag har full förståelse varför många inte vill eller kan.

De säger att kunskap är makt. Vi som är sjuka kan mer om vår sjukdom än någon annan, ändå är det vi som är maktlösa. Inför systemet, psykiatrin, arbetsmarknaden, oss själva.

Vi kommer aldrig att få makt över vår egen situation så länge vi är tysta och låter andra prata för oss, om oss. Det är dags att vi börjar prata för oss själva.

Hej, jag heter Zandra och jag är psykiskt sjuk.