Vi måste våga prata om sorg

Vi är alla rädda för att dö. Ännu mer rädda är vi för att de vi älskar ska dö. Även om vi inte vill tänka på det är det något som kommer att ske. Oundvikligen. 

 

Jag läste nyligen Annett Durans bok "Utan dina andetag", en otroligt stark och gripande berättelse om livet efter ett cancerbesked, om att slitas mellan hopp och förtvivlan medan det oundvikliga långsamt kryper närmare. Det är en vacker och sorglig beskrivning av hur hoppet är det sista som överger oss, om att vara beredd att göra vadsomhelst för någon vi älskar, om hur viktigt det är med stöd från våra närmaste när livet går i kras.

 

I vår kultur pratar vi inte om döden, inte ens med personer som snart ska dö. Vi pratar inte med våra barn om döden och vi pratar inte om hur vi ska hantera den förlamande sorgen när någon vi älskar plötsligt inte finns där längre. Vi pratar inte om det, vilket gör att vi är helt oförberedda på smärtan det innebär. På samma sätt lär vi oss heller inte att bemöta människor i sorg.

 

När min pappa dog var jag hemma från jobbet en eller två dagar. Sen skulle livet fortsätta som det alltid hade gjort. Jag har fortfarande, 12 år senare, svårt att släppa den biten. Det ofattbara i att livet utanför bara gick vidare som om ingenting hade hänt. Jag har nog inte bearbetat det fullt ut än, jag har aldrig fått lära mig hur. Vi lever i en kultur där den värsta av synder är att visa sig svag.

 

Vi måste våga prata om sorg som en oundviklig del av livet, vi måste få lära oss att processen tar tid och vi måste få hjälp med bearbetningen. Det måste finnas ett skyddsnät, med krishanteringshjälp, samtalsterapi och hjälp med allt det praktiska. Det måste finnas något annat än psykakuten och religiösa samfund att vända sig till i chockfasen efter att ha förlorat en nära anhörig. Det borde sättas in åtgärder direkt, som hjälper oss att hantera det ohanterbara.

 

Vi lever i en märklig kultur. Vi tvingas stå och fatta världsliga beslut hos en girig begravningsbyrå som bara vill åt våra pengar, samtidigt som hela vår värld rasat samman bara dagar tidigare. Därefter förväntas vi fortsätta våra liv som vanligt.

 

Sanningen är att det aldrig någonsin blir som vanligt igen och jag tycker att vi pratar för lite om det.