Först går allting fort. Fort fort fort. Du är megaeffektiv, hinner med allt, mer än de flesta. Alla undrar hur du orkar, ger dig uppmuntrande kommentarer om vilken supermänniska du är. Och det är du nog, övermänsklig. Du är aktiv dygnet runt, alla dagar i veckan. Du jobbar över, tränar, jobbar ideellt, socialiserar, festar. Sova har du slutat göra för längesen, men det är egentligen bara en fördel, då får du mer tid på dygnet.
Du märker att du börjar tappa bort saker, gör slarvfel på jobbet, glömmer att ringa det där viktiga samtalet, bussen åker förbi din hållplats och du missar att kliva av. Du skämtar bort det, vilken virrpanna du har blivit! Du fortsätter som vanligt.
Det börjar bli svårare att fokusera, ibland måste du läsa det där mailet flera gånger innan du förstår vad det står. Du börjar bli ljudkänslig. Det är inte lika kul att gå ut längre och jobbet börjar kännas som en påfrestning. Humöret börjar dippa och du blir irriterad på kollegor och vänner. Det är nog bara en tillfällig svacka, det går snart över. Du har semester om några månader, det blir bra efter det.
Bristen på sömn börjar göra sig påmind. Koden till bankkortet är glömd sedan länge. Alla uppgifter känns som en börda. Du slutar följa med ut, det är ändå inte kul längre, du har nog växt ifrån det.
Du har skalat bort alla dina tidigare intressen, avsagt dig ideella uppdrag och träffar inte längre dina vänner. Du sköter dina arbetsuppgifter, jobbar över på kvällarna som vanligt. Bussen fortsätter att åka förbi din hållplats utan att du går av.
En morgon kommer du inte ur sängen. Du ringer och säger att du har migrän och ska komma in vid lunch. De ringer från jobbet och undrar var du är, du har inte varit där på två dagar. Du minns ingenting mellan det första och det andra samtalet. Det tar två veckor innan du orkar borsta tänderna nästa gång. Bussen åker förbi din hållplats utan att du ens har klivit på. Det hann aldrig bli semester.
---------
Varningstecknen för utmattningssyndom är inte diffusa, vi är bara bra på att ignorera dem. Sömnstörningar, minnesstörningar, koncentrationsstörningar och plötsliga humörsvängningar är inget att rycka på axlarna åt, det är allvarliga symtom på att din hjärna har tagit skada av för hög belastning under en längre tid. Långvarig stress ger fysiska hjärnskador som kan ta omkring sju år att läka, om de överhuvudtaget läker. Minnet och koncentrationen är det första som försvinner och det sista som kommer tillbaka.
Vi måste lära oss att ta stress på allvar, sluta uppmuntra människor som uppenbarligen presterar över sin förmåga. Alla behöver tid för återhämtning, ingen är övermänsklig. När du väl trillar över kanten hjälper det inte att bara jobba lite mindre, du måste sluta helt och det tar många år att komma tillbaka till ett normalt liv.
Ingen tjänar på att människor bränner ut sig. Inte arbetsgivare, inte samhället och framförallt inte individen. Sjukdomsinsikten ligger ofta nära noll, så arbetsgivare och anhöriga har en viktig roll i att fånga upp och förebygga stressrelaterade skador. Att bara säga till en anställd att sakta ner tempot är inte att ta sitt ansvar, det är att skuldbelägga individen. Det måste finnas förebyggande strategier och det måste finnas ett skyddsnät. Reaktionerna måste komma redan första gången bussen åker förbi hållplatsen.
Så bra skrivet! Jag har redan i tidig ålder bestämt mig för att aldrig leva ett stressfyllt liv, därför har jag och min familj valt att leva enkelt. Det gör att vi aldrig är tvungna att jobba ihjäl oss, därför att vi inte har en massa att betala. Vi värdesätter tiden före pengar. Och jag känner mig så fri!! Det är viktiga frågor att ta upp i vårt samhälle, det gör jag på min blogg också. Mer sådant! :) / Natalie