Narkotikapolitik handlar om mänskliga rättigheter
I Sverige tillämpas nolltolerans mot narkotika, vilket innebär att all användning av illegala droger är straffbar och målet är ett narkotikafritt samhälle. Denna hållning har starkt stöd bland riksdagspartierna, trots att metoden helt saknar vetenskaplig evidens.
FN och WHO har riktat hård kritik mot Sverige, som för närvarande har näst högst narkotikarelaterad dödlighet i Europa. Skadebegränsande insatser, t ex sprututbyte, betraktas som grundläggande mänskliga rättigheter. Ändå finns sprututbyte endast i ett fåtal kommuner och personer med beroendeproblematik klassas som kriminella och riskerar hårda straff.
Att neka vård och istället straffa människor med beroendeproblematik är ett uppenbart brott mot mänskliga rättigheter. Det går inte att straffa bort ett beteende som bygger på social utsatthet. Det enda som händer är att den sociala utsattheten ökar, människor vågar inte söka vård och det problematiska bruket eskalerar.
Det enda riksdagspartiet som har avkriminalisering i sitt partiprogram är Vänsterpartiet. Tyvärr driver de inte frågan aktivt och Ung Vänster har helt tagit avstånd. Av någon anledning har resten av det rödgröna blocket halkat efter här, vilket känns väldigt märkligt med tanke på att de brukar vara snabba med att trycka på mänskliga rättigheter i andra sammanhang. Tydligen är moralism och ideologi viktigare i den här frågan.
I högerblocket är det Centerpartiet som har den mest progressiva narkotikapolitiken, med tydliga krav på en förbättrad beroendevård, även om de inte nämner avkriminalisering. Deras ungdomsförbund CUF tar tydligt ställning för avkriminalisering av samtliga droger samt legalisering av cannabis. Även Liberala ungdomsförbundet (LUF), som står för sitt namn betydligt bättre än sitt konservativa moderförbund, har samma inställning. Detta sticker troligtvis rejält i ögonen på "Liberalerna" som vill ha hårdare straff på narkotikabrott och har gjort sig kända med valkampanjer som "Det ska vara olagligt att knarka".
Vårdbehov ska inte bedömas utifrån ideologi, det ska ske på vetenskaplig grund. Dagens narkotikapolitik bygger på en ideologisk övertygelse om att narkotikaberoende är ett personligt val. Att en övervägande majoritet av våra riksdagspartier och deras ungdomsförbund har en så pass nedvärderande syn på människor med beroendeproblematik är onekligen anmärkningsvärt.
Om två år är det val och det här är en fråga som kan komma att ha avgörande betydelse. Att bry sig om mänskliga rättigheter borde vara grundläggande för vilket parti som helst.
