Blogg

Staten ska inte bestämma vilken musik jag ska dansa till

 
Det finns en kultur som bygger på dans, musik och glädje, där det ordnas fester med fyllda dansgolv långt in på morgontimmarna, de sista tonerna dör inte ut förrän framåt förmiddagen. Det arrangeras festivaler där musiken och ljudet av fötter mot dansgolv aldrig tystnar, där dansen skapar hållbara band mellan människor som aldrig tidigare mötts. Dygnet runt, dagar och veckor i sträck. Det är offentliga tillställningar, alla är välkomna. Du kan betala i dörren utan att vara registrerad föreningsmedlem. Det finns en frihet, det finns en acceptans. Musikstilen är jazz och dansstilen kallas lindy hop.
 
Det finns en annan kultur som bygger på dans, musik och glädje, där det ordnas fester med fyllda dansgolv långt in på morgontimmarna, de sista tonerna dör inte ut förrän framåt förmiddagen. Det arrangeras festivaler där musiken och ljudet av fötter mot dansgolv aldrig tystnar, där dansen skapar hållbara band mellan människor som aldrig tidigare mötts. Dygnet runt, dagar i sträck. Det är slutna sällskap, privata tillställningar endast för medlemmar. Du måste ha förköp och vara registrerad föreningsmedlem för att komma in. Det kämpas för frihet, det saknas acceptans. Musikstilen är techno och festerna kallas rave.
 
Just nu pågår The Snowball i Stockholm, det är ett stort lindy hop-event som pågår i en vecka på Clarion hotel på Norra bantorget och kulminerar i en stor nyårsfest. Deltagare kommer från hela världen. Dagtid är det kursverksamhet och hela nätterna är det fest med dubbla dansgolv. Dansgolven stänger oftast omkring kl.7 på morgonen. Alkohol serveras så länge hotellbaren är öppen. De flesta har förköp, men du kan betala i dörren bara för en kväll, även om det krävs lite köande.
 
Under sommaren arrangeras världens största lindy hop-läger i Herräng utanför Hallstavik i Stockholms län, där pågår dans dygnet runt i fem veckor, nattens fester slutar inte förrän det är dags för förmiddagskurserna att ta vid. De flesta köper biljett för en vecka eller flera, men det går bra att komma dit bara för en kväll och betala i dörren. Alla är välkomna.
 
Jag har spenderat totalt sex veckor i Herräng fördelat på fyra år och tre veckor på Snowball under tre år och jag har aldrig någonsin sett en enda polis där. Jag har aldrig sett ett gäng poliser komma in, kräva bevis på utfärdat danstillstånd och medlemsregister för att sedan börja förhöra deltagarna. Jag har heller aldrig hört talas om att en lindy hop-fest inte fått tillstånd att hållas pga öppettiderna, eller att poliser dygnet runt-bevakat dansbanor för att hindra människor från att dansa där
 
I Stockholm pågår en DIY-rörelse, människor som tillsammans skapar det som klubbscenen saknar, en kultur som bygger på en gemensam kärlek till musiken och dansen. En rörelse där människor tar hand om varandra, en trygg zon långt bort från krogens bråk, taffsande, våldtäkter och misshandel. Den här kulturen drivs av eldsjälar som lägger ner tid, energi och pengar på att skapa en medmänsklig oas i ett kallt och prestationsinriktat samhälle. För många av oss är det som att hitta hem, en plats där vi kan vara oss själva. 
 
Jazzen förbjöds under andra världskriget på 40-talet och tvingades gå under jorden. Nu är det finkultur. Kanske krävs det några decennier att vinna samhällets acceptans, för technokulturen är fortfarande under ständigt hot.
 
Polisen försöker stoppa verksamheten och gör sitt bästa för att hitta anledningar till att göra det. Stora resurser avsätts för detta ändamål. För några veckor sedan dundrade ett tjugotal poliser in för att stoppa en lugn tillställning med ca 50 deltagare och förhörde i stort sett samtliga kring föreningens medlemshantering. När den legendariska klubben Docklands ville fira 20-årsjubileum genom en 3-dagarsfestival 2015 blev de nekade tillstånd pga öppettiderna, trots att de ej planerade att sälja alkohol. I somras valde polisen att stänga ner ett kulturhus i Marievik eftersom de ansåg att medlemsfesterna var att betrakta som klubbverksamhet, därefter satte polisen dygnet runt-bevakning på lokalen för att förhindra framtida dans. 
 
Det är skillnad på kultur och kultur.

Mest lästa inläggen

Den som stressar mest vinner

Först går allting fort. Fort fort fort. Du är megaeffektiv, hinner med allt...

Norge har fattat, när följer Sverige efter?

Det norska regeringspartiet Høyre beslutade på sitt landsmöte i helgen att ...

Äntligen har Kungahuset tagit ställning!

Det är lätt att få intrycket att Hovet är konservativa, men så plötsligt hä...

Människor som tar droger förtjänar inte att leva

Varje år dör ca 800 personer i Sverige till följd av narkotikabruk, vilket ...

Blogg

Polisen, sluta gnäll om resursbrist - ni jagar cannabisrökare med helikopter

 
I går skrev Expressen om ett stort polispådrag i Göteborg, fyra patruller och en helikopter kopplades in i jakten på... rånare? mördare? terrorister? Nej, det var två män i 20-årsåldern som misstänktes ha rökt cannabis. För detta kopplades alltså fyra polispatruller och en helikopter in. Jag upprepar, FYRA polispatruller och en HELIKOPTER, i jakt på två personer för ringa narkotikabrott eget bruk, ett brott som i allvarlighetsgrad och straffskala motsvarar snatteri.
 
Det här handlar alltså inte om en liten håla där det här är det värsta brott som hänt i år, det här gäller Göteborgspolisen. Det finns inte en chans att Sveriges näst största stad är i total avsaknad av brott att utreda. Och om så är fallet kanske det vore dags att omfördela resurserna till resten av Sverige.
 
Utöver de fullkomligt vansinnigt överdrivna insatserna, var det en polis som i samma veva fick för sig att han var med i en amerikansk polisserie och hoppade in i en personbil och vrålade "KÖR!" åt en lätt chockad privatperson. Det här får en ju verkligen att undra vad sjutton polisen håller på med egentligen? Vad är nästa steg, nationella insatsstyrkan när någon har snattat en tablettask från ICA?
 
Sedan eget bruk (påverkan) kriminaliserades 1988, har polisen tydligt skiftat fokus från att jaga langare och smugglare till att jaga enskilda brukare. Något som även vittnar om att det som prioriteras högst inte har med allvarlighetsgrad att göra, utan att lättlösta brott prioriteras. Fler pinnar i statistiken och mindre krävande insatser, helt enkelt.
 
Polisen skyller ständigt på resursbrist, men när det kommer till ringa narkotikabrott verkar det finnas hur mycket resurser som helst. Kriget mot narkotika har lett till jakten på enskilda småbrukare prioriteras framför sexualbrott.
 
Polisen, här är ett tips från mig till er: Innan ni gnäller om resursbrist nästa gång, kanske det vore en idé att se över era egna arbetsmetoder och testa att ändra prioriteringsordningen. Då kanske ni till och med skulle få tid till att lösa några allvarliga brott för en gångs skull.
 

 
Läs även:
 

 
Följ mig på Twitter: @zandra_hedlund

Mest omtyckta inläggen

Den politiska debatten om medicinsk cannabis saknar verklighetsförankring

Tyska parlamentet har nu enhälligt röstat för att legalisera medicinsk cann...

Släpp moralpaniken och låt oss dansa i fred

Stockholms nattliv är under hot. Det blir allt svårare att hitta lokaler fö...

Polisen prioriterar cannabisrökare framför sexuella övergrepp mot barn

Aftonbladet och SvD har tillsammans genomfört en granskning där de har spår...

Staten ska inte bestämma vilken musik jag ska dansa till

Det finns en kultur som bygger på dans, musik och glädje, där det ordnas fe...

Blogg

Ditt jobb är inte värt ditt liv

 
Det har gått nästan 3,5 år sen den där dagen då allting rämnade, då jag fick en fullständig mental härdsmälta, bokstavligt talat inte kunde sluta gråta och trodde att livet var slut. Jag trodde att livet var slut för att jag inte kunde jobba längre. Jag hör själv hur bisarrt det låter, men det var min verklighet då. Mitt jobb var det viktigaste i mitt liv, det var det jag hängde upp hela min verklighet på, det var det jag var bäst på och det var det jag offrade min hälsa för.
 
Det har gått över tre år sedan den där tiden då jag gick från att inte kunna sova till att inte orka vara vaken. Då jag kunde sova i 16 timmar, bara för att vakna och somna om igen - dagar i sträck. Jag minns inte så mycket av den här tiden, ärligt talat är de närmsta två åren efter kraschen väldigt suddiga, samma sak med tiden innan. 
 
Jag fick vara sjukskriven i 3,5 månad. När jag skulle börja jobba igen var det fortfarande en kamp att klara av att borsta tänderna och att öppna posten. Då skulle jag alltså klara av att sköta ett jobb. Det gick sådär.
 
Det kanske är svårt att föreställa sig ångesten som genereras av att plötsligt inte ens klara av de enklaste arbetsuppgifterna inom ramen för något du brukade vara oerhört skicklig på. Jag kämpade länge för att försöka komma tillbaka. Kämpade mot ångesten att gå till jobbet, kämpade mot orkeslösheten och misslyckades gång på gång med att gå upp i tid. Den här cirkusen pågick i 1,5 år.
 
Sen slog det mig, vill jag verkligen tillbaka? Vill jag tillbaka till det jobb som gjorde mig sjuk? Ett jobb som förstörde flera år av mitt liv. Det är ju faktiskt helt jävla stört. Det var den insikten som fick mig att tänka om.
 
Jag är fortfarande arg. Jag är fortfarande ledsen. Det gör fortfarande ont när jag tänker på det. Jag har svårt att släppa hur mycket som har gått förlorat.
 
Du blir inte lite utbränd, du går inte in i väggen lite grann. Det blir inte bättre för att du tar ett par veckors semester. Utbrändhet ger fysiska hjärnskador och det tar flera år att bli bra igen, om du ens någonsin blir helt återställd. 
 
Men vet ni, jag tror att jag vann någonting också. Sedan jag brände ut mig har jag fått något av ett nytt perspektiv på livet. Det tog tid, det kom verkligen inte på en gång och jag är inte helt där känslomässigt och instinktivt ännu, men mitt medvetna och logiska tänkande har börjat snudda vid det och det är en bra bit på vägen.
 
Jag har insett att jag är värd mer än mina prestationer. Jag har insett att tid är värt mer än cred och att det går att köpa tid för pengar. 4 timmar mer fritid per vecka kostar exakt 10 % av din lön. Det är värt det, jag lovar. Jag kommer antagligen aldrig mer kunna jobba heltid, kanske max 70 % och sjukpenning kan jag ju se mig i stjärnorna efter för den resterande tiden, men jag har hellre en meningsfull fritid och lever på havregryn resten av livet än spenderar all vaken tid på ett jobb som gör att jag inte ens orkar ha en fritid.
 
Till alla er där ute som jobbar så hårt att ni tappat minnet, som gråter på toaletten på jobbet när ingen ser, som går hem med en klump i magen, som avbokar allt som brukade vara roligt och som inte minns när ni sov en hel natt utan tabletter senast, fråga er själva: Är det värt det? Är du lycklig? Skulle du rekommendera någon annan att göra som du? Om inte, gå hem NU, sjukskriv dig och boka en läkartid. Du är värd mer än hjärnskador och ingen kommer att tacka dig när du inte orkar längre.

Mest kommenterade inläggen

Polisen, sluta gnäll om resursbrist - ni jagar cannabisrökare med helikopter

I går skrev Expressen om ett stort polispådrag i Göteborg, fyra patruller o...

Ditt jobb är inte värt ditt liv

Det har gått nästan 3,5 år sen den där dagen då allting rämnade, då jag fic...

Vi måste inse att VISSA män (Obs! INTE ALLA MÄN!™) är en säkerhetsrisk

25 november 2014 skrev jag en artikel för att uppmärksamma Internationella ...

Dra åt helvete, Delmon Haffo

I direktsänd webb-tv i dag kallade Delmon Haffo (M) socialförsäkringsminist...