Blogg

Vi måste våga prata om sorg

Bild från pexels.com
 
Vi är alla rädda för att dö. Ännu mer rädda är vi för att de vi älskar ska dö. Även om vi inte vill tänka på det är det något som kommer att ske. Oundvikligen. 
 
Jag läste nyligen Annett Durans bok "Utan dina andetag", en otroligt stark och gripande berättelse om livet efter ett cancerbesked, om att slitas mellan hopp och förtvivlan medan det oundvikliga långsamt kryper närmare. Det är en vacker och sorglig beskrivning av hur hoppet är det sista som överger oss, om att vara beredd att göra vadsomhelst för någon vi älskar, om hur viktigt det är med stöd från våra närmaste när livet går i kras.
 
I vår kultur pratar vi inte om döden, inte ens med personer som snart ska dö. Vi pratar inte med våra barn om döden och vi pratar inte om hur vi ska hantera den förlamande sorgen när någon vi älskar plötsligt inte finns där längre. Vi pratar inte om det, vilket gör att vi är helt oförberedda på smärtan det innebär. På samma sätt lär vi oss heller inte att bemöta människor i sorg.
 
När min pappa dog var jag hemma från jobbet en eller två dagar. Sen skulle livet fortsätta som det alltid hade gjort. Jag har fortfarande, 12 år senare, svårt att släppa den biten. Det ofattbara i att livet utanför bara gick vidare som om ingenting hade hänt. Jag har nog inte bearbetat det fullt ut än, jag har aldrig fått lära mig hur. Vi lever i en kultur där den värsta av synder är att visa sig svag.
 
Vi måste våga prata om sorg som en oundviklig del av livet, vi måste få lära oss att processen tar tid och vi måste få hjälp med bearbetningen. Det måste finnas ett skyddsnät, med krishanteringshjälp, samtalsterapi och hjälp med allt det praktiska. Det måste finnas något annat än psykakuten och religiösa samfund att vända sig till i chockfasen efter att ha förlorat en nära anhörig. Det borde sättas in åtgärder direkt, som hjälper oss att hantera det ohanterbara.
 
Vi lever i en märklig kultur. Vi tvingas stå och fatta världsliga beslut hos en girig begravningsbyrå som bara vill åt våra pengar, samtidigt som hela vår värld rasat samman bara dagar tidigare. Därefter förväntas vi fortsätta våra liv som vanligt.
 
Sanningen är att det aldrig någonsin blir som vanligt igen och jag tycker att vi pratar för lite om det.

Mest lästa inläggen

Vi måste våga prata om sorg

Bild från pexels.com Vi är alla rädda för att dö. Ännu mer rädda är vi för ...

Hej, jag heter Zandra och jag är psykiskt sjuk

* Ett semikolon innebär att författaren hade kunnat avsluta meningen, men v...

Småstadsnormen gör Stockholm till en spökstad

Foto: Maurício Mascaro, Pexels.com I Sverige är det tillåtet att servera al...

Norge avkriminaliserar narkotikabruk, i Sverige är moralism viktigare än människoliv

Majoriteten i norska Stortinget (motsvarande riksdagen) har beslutat att av...

Blogg

Hej, jag heter Zandra och jag är psykiskt sjuk

 * Ett semikolon innebär att författaren hade kunnat avsluta meningen, men valde att låta bli. Författaren är du och meningen är ditt liv.

 

30 mars är världsdagen för bipolär sjukdom. Jag har bipolär sjukdom typ 2, vilket yttrar sig i långa depressioner och kortare hypomana skov. Hypomani är lindrigare än de manier som personer med typ 1 drabbas av, men de depressiva skoven är istället längre och ofta djupare.

Hypomani och mani beror på att höga mängder dopamin och serotonin floodar hjärnan for no reason. Ett flertal droger fungerar på liknande sätt, du blir hög helt enkelt. Du får till och med förstorade pupiller. Livet är fantastisk och energin är ändlös, självförtroendet är på topp, du är snyggast och smartast av alla, du upplever att alla älskar dig, du får massor av idéer, du är kreativ och får jättemycket gjort samtidigt som du inte behöver sova. Den bästa dag du någonsin haft upphöjt till tio. Att må så är fantastiskt. På ett sätt önskar jag nästan att alla fick uppleva det någon gång under livet.

När jag är hypoman kan jag göra 100 saker samtidigt, jobba 50 h/vecka, vara social, jobba ideellt, driva projekt, träna varje dag, hålla ordning hemma osv, samtidigt som jag är glad och uppåt och inte behöver sova. Övermänsklig var ordet. När jag inte är där blir jag helt trött bara av att tänka på det. 

Det är dessvärre inte alltid bara positivt. Du blir impulsiv och kan göra saker du ångrar, bete dig illa mot folk, spendera en massa pengar, förstöra dina relationer och ta ogenomtänkta beslut. Du blir väldigt egoistisk och egocentrerad, det är liksom bara JAG JAG JAG hela tiden. Det är asjobbigt att inse det efteråt. Och det är lömskt, det är lätt att missta för bra mående och därför inte se hur destruktivt det kan bli. I vissa fall kan det även övergå i paranoia, vanföreställningar och psykos. När kroppen inte orkar mer kraschar du och depressionen tar över.

Depressionerna är det motsatta, total avsaknad av känslor, total apati. Ingenting är roligt och alla tankar är negativa. Du vill dö, men orkar inte göra någonting åt det, så du vegeterar i väntan på att det ska bli bättre. Vilket det ofta blir, men det känns inte så just då. Oftast går det inte att jobba under de depressiva skoven, vilket är anledningen till att bipolär sjukdom toppar Försäkringskassans listor över sjukdomar med högst sjukskrivningsfrekvens. Många kan överhuvudtaget inte jobba heltid någonsin, då stress kan trigga både hypomanier/manier och depression.

Sen förekommer mixade episoder, där du är manisk och deprimerad samtidigt. Det är då shit hits the fan big time. Du har för mycket energi för att sova eller ens sitta still, men mår för dåligt för att kunna göra något vettigt. Tankarna rusar och du vill helst krypa ur skinnet. Ångest, självhat och impulsivitet är en livsfarlig kombination. Det är i det tillståndet de flesta suicid sker. Om du hamnar i det tillståndet måste du oftast läggas in. Suicidfrekvensen vid bipolär sjukdom är extremt hög, 10-15 %. Om du misstänker att någon har en mixad episod, snälla ta med hen till psykakuten.

Jag vill samtidigt poängtera att det inte bara är ups and downs, det går att vara stabil långa perioder, med eller utan medicinering. Det är en del av sjukdomens karaktär, att den går i skov, dvs kommer och går.

Psykisk sjukdom är fortfarande oerhört stigmatiserat och jag önskar att fler vågade vara öppna med det och att fler fick göra sina röster hörda, men jag har full förståelse varför många inte vill eller kan.

De säger att kunskap är makt. Vi som är sjuka kan mer om vår sjukdom än någon annan, ändå är det vi som är maktlösa. Inför systemet, psykiatrin, arbetsmarknaden, oss själva.

Vi kommer aldrig att få makt över vår egen situation så länge vi är tysta och låter andra prata för oss, om oss. Det är dags att vi börjar prata för oss själva.

Hej, jag heter Zandra och jag är psykiskt sjuk.

Mest omtyckta inläggen

Den som stressar mest vinner

Först går allting fort. Fort fort fort. Du är megaeffektiv, hinner med allt...

Norge har fattat, när följer Sverige efter?

Det norska regeringspartiet Høyre beslutade på sitt landsmöte i helgen att ...

Äntligen har Kungahuset tagit ställning!

Det är lätt att få intrycket att Hovet är konservativa, men så plötsligt hä...

Människor som tar droger förtjänar inte att leva

Varje år dör ca 800 personer i Sverige till följd av narkotikabruk, vilket ...

Blogg

Den som stressar mest vinner

Först går allting fort. Fort fort fort. Du är megaeffektiv, hinner med allt, mer än de flesta. Alla undrar hur du orkar, ger dig uppmuntrande kommentarer om vilken supermänniska du är. Och det är du nog, övermänsklig. Du är aktiv dygnet runt, alla dagar i veckan. Du jobbar över, tränar, jobbar ideellt, socialiserar, festar. Sova har du slutat göra för längesen, men det är egentligen bara en fördel, då får du mer tid på dygnet.
 
Du märker att du börjar tappa bort saker, gör slarvfel på jobbet, glömmer att ringa det där viktiga samtalet, bussen åker förbi din hållplats och du missar att kliva av. Du skämtar bort det, vilken virrpanna du har blivit! Du fortsätter som vanligt.
 
Det börjar bli svårare att fokusera, ibland måste du läsa det där mailet flera gånger innan du förstår vad det står. Du börjar bli ljudkänslig. Det är inte lika kul att gå ut längre och jobbet börjar kännas som en påfrestning. Humöret börjar dippa och du blir irriterad på kollegor och vänner. Det är nog bara en tillfällig svacka, det går snart över. Du har semester om några månader, det blir bra efter det.
 
Bristen på sömn börjar göra sig påmind. Koden till bankkortet är glömd sedan länge. Alla uppgifter känns som en börda. Du slutar följa med ut, det är ändå inte kul längre, du har nog växt ifrån det.
 
Du har skalat bort alla dina tidigare intressen, avsagt dig ideella uppdrag och träffar inte längre dina vänner. Du sköter dina arbetsuppgifter, jobbar över på kvällarna som vanligt. Bussen fortsätter att åka förbi din hållplats utan att du går av.
 
En morgon kommer du inte ur sängen. Du ringer och säger att du har migrän och ska komma in vid lunch. De ringer från jobbet och undrar var du är, du har inte varit där på två dagar. Du minns ingenting mellan det första och det andra samtalet. Det tar två veckor innan du orkar borsta tänderna nästa gång. Bussen åker förbi din hållplats utan att du ens har klivit på. Det hann aldrig bli semester.
 
---------

Varningstecknen för utmattningssyndom är inte diffusa, vi är bara bra på att ignorera dem. Sömnstörningar, minnesstörningar, koncentrationsstörningar och plötsliga humörsvängningar är inget att rycka på axlarna åt, det är allvarliga symtom på att din hjärna har tagit skada av för hög belastning under en längre tid. Långvarig stress ger fysiska hjärnskador som kan ta omkring sju år att läka, om de överhuvudtaget läker. Minnet och koncentrationen är det första som försvinner och det sista som kommer tillbaka.

Vi måste lära oss att ta stress på allvar, sluta uppmuntra människor som uppenbarligen presterar över sin förmåga. Alla behöver tid för återhämtning, ingen är övermänsklig. När du väl trillar över kanten hjälper det inte att bara jobba lite mindre, du måste sluta helt och det tar många år att komma tillbaka till ett normalt liv. 

Ingen tjänar på att människor bränner ut sig. Inte arbetsgivare, inte samhället och framförallt inte individen. Sjukdomsinsikten ligger ofta nära noll, så arbetsgivare och anhöriga har en viktig roll i att fånga upp och förebygga stressrelaterade skador. Att bara säga till en anställd att sakta ner tempot är inte att ta sitt ansvar, det är att skuldbelägga individen. Det måste finnas förebyggande strategier och det måste finnas ett skyddsnät. Reaktionerna måste komma redan första gången bussen åker förbi hållplatsen.

Mest kommenterade inläggen

Den politiska debatten om medicinsk cannabis saknar verklighetsförankring

Tyska parlamentet har nu enhälligt röstat för att legalisera medicinsk cann...

Släpp moralpaniken och låt oss dansa i fred

Stockholms nattliv är under hot. Det blir allt svårare att hitta lokaler fö...

Polisen prioriterar cannabisrökare framför sexuella övergrepp mot barn

Aftonbladet och SvD har tillsammans genomfört en granskning där de har spår...

Staten ska inte bestämma vilken musik jag ska dansa till

Det finns en kultur som bygger på dans, musik och glädje, där det ordnas fe...