Blogg

Den som stressar mest vinner

Först går allting fort. Fort fort fort. Du är megaeffektiv, hinner med allt, mer än de flesta. Alla undrar hur du orkar, ger dig uppmuntrande kommentarer om vilken supermänniska du är. Och det är du nog, övermänsklig. Du är aktiv dygnet runt, alla dagar i veckan. Du jobbar över, tränar, jobbar ideellt, socialiserar, festar. Sova har du slutat göra för längesen, men det är egentligen bara en fördel, då får du mer tid på dygnet.
 
Du märker att du börjar tappa bort saker, gör slarvfel på jobbet, glömmer att ringa det där viktiga samtalet, bussen åker förbi din hållplats och du missar att kliva av. Du skämtar bort det, vilken virrpanna du har blivit! Du fortsätter som vanligt.
 
Det börjar bli svårare att fokusera, ibland måste du läsa det där mailet flera gånger innan du förstår vad det står. Du börjar bli ljudkänslig. Det är inte lika kul att gå ut längre och jobbet börjar kännas som en påfrestning. Humöret börjar dippa och du blir irriterad på kollegor och vänner. Det är nog bara en tillfällig svacka, det går snart över. Du har semester om några månader, det blir bra efter det.
 
Bristen på sömn börjar göra sig påmind. Koden till bankkortet är glömd sedan länge. Alla uppgifter känns som en börda. Du slutar följa med ut, det är ändå inte kul längre, du har nog växt ifrån det.
 
Du har skalat bort alla dina tidigare intressen, avsagt dig ideella uppdrag och träffar inte längre dina vänner. Du sköter dina arbetsuppgifter, jobbar över på kvällarna som vanligt. Bussen fortsätter att åka förbi din hållplats utan att du går av.
 
En morgon kommer du inte ur sängen. Du ringer och säger att du har migrän och ska komma in vid lunch. De ringer från jobbet och undrar var du är, du har inte varit där på två dagar. Du minns ingenting mellan det första och det andra samtalet. Det tar två veckor innan du orkar borsta tänderna nästa gång. Bussen åker förbi din hållplats utan att du ens har klivit på. Det hann aldrig bli semester.
 
---------

Varningstecknen för utmattningssyndom är inte diffusa, vi är bara bra på att ignorera dem. Sömnstörningar, minnesstörningar, koncentrationsstörningar och plötsliga humörsvängningar är inget att rycka på axlarna åt, det är allvarliga symtom på att din hjärna har tagit skada av för hög belastning under en längre tid. Långvarig stress ger fysiska hjärnskador som kan ta omkring sju år att läka, om de överhuvudtaget läker. Minnet och koncentrationen är det första som försvinner och det sista som kommer tillbaka.

Vi måste lära oss att ta stress på allvar, sluta uppmuntra människor som uppenbarligen presterar över sin förmåga. Alla behöver tid för återhämtning, ingen är övermänsklig. När du väl trillar över kanten hjälper det inte att bara jobba lite mindre, du måste sluta helt och det tar många år att komma tillbaka till ett normalt liv. 

Ingen tjänar på att människor bränner ut sig. Inte arbetsgivare, inte samhället och framförallt inte individen. Sjukdomsinsikten ligger ofta nära noll, så arbetsgivare och anhöriga har en viktig roll i att fånga upp och förebygga stressrelaterade skador. Att bara säga till en anställd att sakta ner tempot är inte att ta sitt ansvar, det är att skuldbelägga individen. Det måste finnas förebyggande strategier och det måste finnas ett skyddsnät. Reaktionerna måste komma redan första gången bussen åker förbi hållplatsen.

Mest lästa inläggen

Den som stressar mest vinner

Först går allting fort. Fort fort fort. Du är megaeffektiv, hinner med a...

Norge har fattat, när följer Sverige efter?

Det norska regeringspartiet Høyre beslutade på sitt landsmöte i helgen a...

Äntligen har Kungahuset tagit ställning!

Det är lätt att få intrycket att Hovet är konservativa, men så plötsligt...

Människor som tar droger förtjänar inte att leva

Varje år dör ca 800 personer i Sverige till följd av narkotikabruk, vilk...

Blogg

Ditt jobb är inte värt ditt liv

 
Det har gått nästan 3,5 år sen den där dagen då allting rämnade, då jag fick en fullständig mental härdsmälta, bokstavligt talat inte kunde sluta gråta och trodde att livet var slut. Jag trodde att livet var slut för att jag inte kunde jobba längre. Jag hör själv hur bisarrt det låter, men det var min verklighet då. Mitt jobb var det viktigaste i mitt liv, det var det jag hängde upp hela min verklighet på, det var det jag var bäst på och det var det jag offrade min hälsa för.
 
Det har gått över tre år sedan den där tiden då jag gick från att inte kunna sova till att inte orka vara vaken. Då jag kunde sova i 16 timmar, bara för att vakna och somna om igen - dagar i sträck. Jag minns inte så mycket av den här tiden, ärligt talat är de närmsta två åren efter kraschen väldigt suddiga, samma sak med tiden innan. 
 
Jag fick vara sjukskriven i 3,5 månad. När jag skulle börja jobba igen var det fortfarande en kamp att klara av att borsta tänderna och att öppna posten. Då skulle jag alltså klara av att sköta ett jobb. Det gick sådär.
 
Det kanske är svårt att föreställa sig ångesten som genereras av att plötsligt inte ens klara av de enklaste arbetsuppgifterna inom ramen för något du brukade vara oerhört skicklig på. Jag kämpade länge för att försöka komma tillbaka. Kämpade mot ångesten att gå till jobbet, kämpade mot orkeslösheten och misslyckades gång på gång med att gå upp i tid. Den här cirkusen pågick i 1,5 år.
 
Sen slog det mig, vill jag verkligen tillbaka? Vill jag tillbaka till det jobb som gjorde mig sjuk? Ett jobb som förstörde flera år av mitt liv. Det är ju faktiskt helt jävla stört. Det var den insikten som fick mig att tänka om.
 
Jag är fortfarande arg. Jag är fortfarande ledsen. Det gör fortfarande ont när jag tänker på det. Jag har svårt att släppa hur mycket som har gått förlorat.
 
Du blir inte lite utbränd, du går inte in i väggen lite grann. Det blir inte bättre för att du tar ett par veckors semester. Utbrändhet ger fysiska hjärnskador och det tar flera år att bli bra igen, om du ens någonsin blir helt återställd. 
 
Men vet ni, jag tror att jag vann någonting också. Sedan jag brände ut mig har jag fått något av ett nytt perspektiv på livet. Det tog tid, det kom verkligen inte på en gång och jag är inte helt där känslomässigt och instinktivt ännu, men mitt medvetna och logiska tänkande har börjat snudda vid det och det är en bra bit på vägen.
 
Jag har insett att jag är värd mer än mina prestationer. Jag har insett att tid är värt mer än cred och att det går att köpa tid för pengar. 4 timmar mer fritid per vecka kostar exakt 10 % av din lön. Det är värt det, jag lovar. Jag kommer antagligen aldrig mer kunna jobba heltid, kanske max 70 % och sjukpenning kan jag ju se mig i stjärnorna efter för den resterande tiden, men jag har hellre en meningsfull fritid och lever på havregryn resten av livet än spenderar all vaken tid på ett jobb som gör att jag inte ens orkar ha en fritid.
 
Till alla er där ute som jobbar så hårt att ni tappat minnet, som gråter på toaletten på jobbet när ingen ser, som går hem med en klump i magen, som avbokar allt som brukade vara roligt och som inte minns när ni sov en hel natt utan tabletter senast, fråga er själva: Är det värt det? Är du lycklig? Skulle du rekommendera någon annan att göra som du? Om inte, gå hem NU, sjukskriv dig och boka en läkartid. Du är värd mer än hjärnskador och ingen kommer att tacka dig när du inte orkar längre.

Mest omtyckta inläggen

Den politiska debatten om medicinsk cannabis saknar verklighetsförankring

Tyska parlamentet har nu enhälligt röstat för att legalisera medicinsk c...

Släpp moralpaniken och låt oss dansa i fred

Stockholms nattliv är under hot. Det blir allt svårare att hitta lokaler...

Polisen prioriterar cannabisrökare framför sexuella övergrepp mot barn

Aftonbladet och SvD har tillsammans genomfört en granskning där de har s...

Staten ska inte bestämma vilken musik jag ska dansa till

Det finns en kultur som bygger på dans, musik och glädje, där det ordnas...

Blogg

Min diagnos har hjälpt mig att förstå vem jag är

*
 
I dag är världsdagen för psykisk hälsa. För exakt två år sedan spenderade jag, lämpligt nog, denna dag med en två timmar lång diagnostisk intervju. Jag stod under bevakning för vad min läkare misstänkte var bipolär sjukdom. Ett halvår senare fick jag en hypoman episod efter att ha blivit insatt på ett SSRI-preparat (antidepressiva), vilket triggar manier hos personer med bipolär sjukdom. Då kunde diagnosen sättas: Bipolär sjukdom typ II.
 
Bipolär sjukdom brukar diagnostiseras i snitt ca 10 år efter den första depressiva eller maniska episoden. För mig tog det nog omkring 15 år.

Det var på ett sätt en lättnad att få min diagnos. Det var så många pusselbitar som äntligen föll på plats. Det förklarade så mycket. Hur jag så länge jag kan minnas antingen har varit deprimerad eller rastlös och hyperaktiv. Det förklarar sömnproblemen och den där ständiga oroskänslan i kroppen. Den där ångesten som kan lägga sig som en blöt filt över allting, trots att allting egentligen är bra. Det förklarar den där känslan av övermänsklighet, sprudlande kreativitet, att inget projekt har känts för stort och att sömn är sånt andra sysslar med. 
 
Med diagnosen kom nya läkemedel. Det tog några månader, men för ca ett halvår sedan fick jag, för första gången utifrån vad jag kan minnas, känna hur det känns att vara...stabil. Att varken vara nedåt eller uppåt, att inte ständigt få kämpa med mig själv för att orka, eller bromsa mig för att inte köra på för hårt. Att äntligen få känna hur det är att vara nöjd, vem jag är bortom mina symtom.
 
Det svänger fortfarande, men inte lika ofta och det är betydligt mer hanterbart nu, uppvarvningen är mildare och än har jag inte behövt se avgrunden i vitögat på allvar sedan jag sattes in på stämningsstabiliserande. Och det där lugnet i kroppen mellan skov och symtomyttringar, det är en obeskrivlig känsla. 
 
Det finns många som inte tror på läkemedel, psykofarmaka i synnerhet, men för mig har det varit skillnaden mellan levande död och levande på riktigt.
 
Jag har en psykiatrisk diagnos som klassas som kronisk. En diagnos där självmordsfrekvensen är 10-15 %, sjukskrivningstalen toppar Försäkringskassans listor och de flesta måste medicinera livet ut. Det går att få ångest för mindre, men det värsta är och har alltid varit omgivningen.
 
Rädslan och fördomarna för personer med psykisk ohälsa är fortfarande oerhört utbredd. Detta trots att det är vanligare än många av våra mest välkända folksjukdomar.
 
Bipolär sjukdom har en prevalens på mellan 1,4-2,6 % i Sverige, vilket gör att den motsvarar kriterierna för folksjukdom. 30 % av alla kvinnor och 20 % av alla män drabbas någon gång i livet av en depression och 17-20 % av någon form av ångestsyndrom. Ändå pratar vi sällan om det här. Ändå finns fortfarande risken att du blir av med jobbet om du är öppen med din sjukdom. Ändå vet jag att min anställningsbarhet minskar genom att jag skriver om det här öppet. Ändå tänker jag fortsätta att prata om det här.
 
Tystnad föder okunskap och okunskap föder rädslaRädsla är roten till fördomar och avståndstagande. Vi är rädda för sådant vi inte känner till. Jag vägrar reduceras till en siffra i statistiken. Jag tänker fortsätta prata, för det här är viktigt.
 
Det finns bara en väg till normalisering, det är att bryta tystnaden.
 

* Ett semikolon innebär att författaren hade kunnat avsluta meningen, men valde att låta bli. Författaren är du och meningen är ditt liv.

Mest kommenterade inläggen

Polisen, sluta gnäll om resursbrist - ni jagar cannabisrökare med helikopter

I går skrev Expressen om ett stort polispådrag i Göteborg, fyra patrulle...

Ditt jobb är inte värt ditt liv

Det har gått nästan 3,5 år sen den där dagen då allting rämnade, då jag ...

Vi måste inse att VISSA män (Obs! INTE ALLA MÄN!™) är en säkerhetsrisk

25 november 2014 skrev jag en artikel för att uppmärksamma Internationel...

Dra åt helvete, Delmon Haffo

I direktsänd webb-tv i dag kallade Delmon Haffo (M) socialförsäkringsmin...