Opinionsblogg

Den som stressar mest vinner

Först går allting fort. Fort fort fort. Du är megaeffektiv, hinner med allt, mer än de flesta. Alla undrar hur du orkar, ger dig uppmuntrande kommentarer om vilken supermänniska du är. Och det är du nog, övermänsklig. Du är aktiv dygnet runt, alla dagar i veckan. Du jobbar över, tränar, jobbar ideellt, socialiserar, festar. Sova har du slutat göra för längesen, men det är egentligen bara en fördel, då får du mer tid på dygnet.
 
Du märker att du börjar tappa bort saker, gör slarvfel på jobbet, glömmer att ringa det där viktiga samtalet, bussen åker förbi din hållplats och du missar att kliva av. Du skämtar bort det, vilken virrpanna du har blivit! Du fortsätter som vanligt.
 
Det börjar bli svårare att fokusera, ibland måste du läsa det där mailet flera gånger innan du förstår vad det står. Du börjar bli ljudkänslig. Det är inte lika kul att gå ut längre och jobbet börjar kännas som en påfrestning. Humöret börjar dippa och du blir irriterad på kollegor och vänner. Det är nog bara en tillfällig svacka, det går snart över. Du har semester om några månader, det blir bra efter det.
 
Bristen på sömn börjar göra sig påmind. Koden till bankkortet är glömd sedan länge. Alla uppgifter känns som en börda. Du slutar följa med ut, det är ändå inte kul längre, du har nog växt ifrån det.
 
Du har skalat bort alla dina tidigare intressen, avsagt dig ideella uppdrag och träffar inte längre dina vänner. Du sköter dina arbetsuppgifter, jobbar över på kvällarna som vanligt. Bussen fortsätter att åka förbi din hållplats utan att du går av.
 
En morgon kommer du inte ur sängen. Du ringer och säger att du har migrän och ska komma in vid lunch. De ringer från jobbet och undrar var du är, du har inte varit där på två dagar. Du minns ingenting mellan det första och det andra samtalet. Det tar två veckor innan du orkar borsta tänderna nästa gång. Bussen åker förbi din hållplats utan att du ens har klivit på. Det hann aldrig bli semester.
 
---------

Varningstecknen för utmattningssyndom är inte diffusa, vi är bara bra på att ignorera dem. Sömnstörningar, minnesstörningar, koncentrationsstörningar och plötsliga humörsvängningar är inget att rycka på axlarna åt, det är allvarliga symtom på att din hjärna har tagit skada av för hög belastning under en längre tid. Långvarig stress ger fysiska hjärnskador som kan ta omkring sju år att läka, om de överhuvudtaget läker. Minnet och koncentrationen är det första som försvinner och det sista som kommer tillbaka.

Vi måste lära oss att ta stress på allvar, sluta uppmuntra människor som uppenbarligen presterar över sin förmåga. Alla behöver tid för återhämtning, ingen är övermänsklig. När du väl trillar över kanten hjälper det inte att bara jobba lite mindre, du måste sluta helt och det tar många år att komma tillbaka till ett normalt liv. 

Ingen tjänar på att människor bränner ut sig. Inte arbetsgivare, inte samhället och framförallt inte individen. Sjukdomsinsikten ligger ofta nära noll, så arbetsgivare och anhöriga har en viktig roll i att fånga upp och förebygga stressrelaterade skador. Att bara säga till en anställd att sakta ner tempot är inte att ta sitt ansvar, det är att skuldbelägga individen. Det måste finnas förebyggande strategier och det måste finnas ett skyddsnät. Reaktionerna måste komma redan första gången bussen åker förbi hållplatsen.

Kommentarer

#1 - Natalie Abrahamsson

Så bra skrivet! Jag har redan i tidig ålder bestämt mig för att aldrig leva ett stressfyllt liv, därför har jag och min familj valt att leva enkelt. Det gör att vi aldrig är tvungna att jobba ihjäl oss, därför att vi inte har en massa att betala. Vi värdesätter tiden före pengar. Och jag känner mig så fri!! Det är viktiga frågor att ta upp i vårt samhälle, det gör jag på min blogg också. Mer sådant! :) / Natalie

#2 - Jenneli

Väldigt bra skrivet! Det är så lätt att strunta i alla de där tecknen som visar på att kroppen inte mår bra. Jag själv reagerade inte förrän jag glömde mitt eget namn under några minuter.

#3 - Tina Persson

Detta tog mitt i...... du fångar mig och förmodligen många andra. Vi är fast i en ond spiral där karriär och att " vara duktig" är att vara lyckad. Måttet på välbefinnande är inte uppfunnet men det behövsför att vända en sjuk trend västvärlden fastnat i. Hade vi mätt välfärd i välmående istället för kronor och öre så kanske färre hade kraschat i jakten på att räcka till. Vi tror vi är lönsamma men långsiktig är vi rena förlusten, såväl ekonomiskt som själsligen.

#4 - bylittlenea.blogg.se

Väldigt bra inlägg. Jag upplever att de många symtomen blev tydliga först i efterhand (och stämmer väl med de du beskriver här). Mitt i det var det dock svårt att se. Sömnbristen, minnes-, och koncentrationsproblem upplevde jag inte som konstanta trots att de var det. Jag var "lite glömsk/virrig/oskärpt" men det skulle ju gå över om jag bara "skärpte till mig". Eftersom jag ju brukar ha läget under kontroll. Det ingår i utmattningen och stressjukan att inte kunna se det större perspektivet, tänka logiskt och lösa problem. Så när den typen av symtom och problem dyker upp har du otroligt svårt att lösa dem på egen hand. För det har redan då gått för långt. Vi behöver hjälp. Som du skriver så har vi alla ett ansvar att se efter varandra. Att fråga varandra hur vi mår, utan att vara rädda för svaret. Om någon svarar "jag är trött" fråga hur. I kroppen, tankemässigt, själsligt. Hur länge har du känt så och vad finns mer som besvärar som exempel. Tack för bra inlägg!

#5 - Hanna

Mycket bra och tänkvärt inlägg!

#6 - maria

Tack! Ja vi måste VERKLIGEN börja ta stress på allvar. Det förbises allt för mycket och man bara ska klara av de höga belastningen på arbetsplatserna för annars finns det någon annan som kan göra det snabbare? Jag sa upp mej, det var inte jag som var sjuk eg utan arbetsmiljön men den "skulle vara så" och jag blev inte tagen på allvar av cheferna. Med vetskapen om att jag gjort mitt bästa är det svårt att inte skuldbelägga sig själv att inte klara av "ett vanligt jobb" där man ska jobba som för 3 personer. Nej det kommer braka samman. Det tar som sagt lång tid att återhämta sig och det kostar, för samhället och människors liv. Den här samhällssjukdomen måste botas!!!!
Mycket bra skrivet.

#7 - BloggSessan

Det är så sant man tjänar inget på att bränna ut sig

#8 - Fröken Duktig

Stor igenkänning på det inlägget. Att få alla varningssignaler men ignorera dom. För jag kan väl inte få utmattningssyndrom. Jag är ju inte sån. Att sakta men säkert sluta uppskatta saker och sluta göra sånt man tidigare tyckte om och intala sig att man ändå vuxit ifrån det. Att skämta bort förvirring och att falla ihop gång på gång men resa sig när någon kommer. Tills man inte kan resa sig längre. Hur mycket man än försöker. Bara för att man ville vara duktig. Nu får man betala. Och det blev dyrt...

#9 - Anonym

Bra skrivet och beskrivet! Jag håller med i det du skrev att man skuldbelägger individen. Det är bekvämare än att erkänna att det finns strukturella problem på arbetsplatsen.

#10 - Britt-Marie Häägg

Jag har varit där! Väldigt bra skrivet. Min terapi har blivit min trädgård. På jobbet har jag skalat av allt utom det praktiska som jag kan avsluta på dan innan jag går hem. Vägen tillbaka är lång, låååång!
Kram till alla! Britt-Marie

#11 - Marcin Gronek

Som jag känner igen mig i allt du skriver. Det här ämnet måste lyftas rejält, psykisk ohälsa underskattas av de flesta och det är framtidens tuffaste utmaning.

#12 - Therese Milstam

Blev så glad när jag läste vad du skrivit! Varenda gång jag ser någon skriva eller kommentera det så är det en seger för mig! Känner igen mig i varenda mening du skrev!! Känner också att samhället och människors reaktion på "utbrändhet" är långt, långt efter i utveckling och förståelse! Det har tagit väldigt hårt på mig.
Jag har posttraumatisk stresssyndrom och efter ett år har jag kommit en liten bit på väg men har mycket kvar! Önskar så att människor kunde förstå det helvete man går igenom!

#13 - Santos2112

Väldigt bra strive. http://polisenvillhjalpaoss.blogg.se/?tmp=863634

Kommentera