Blogg

Vi måste våga prata om sorg

Bild från pexels.com
 
Vi är alla rädda för att dö. Ännu mer rädda är vi för att de vi älskar ska dö. Även om vi inte vill tänka på det är det något som kommer att ske. Oundvikligen. 
 
Jag läste nyligen Annett Durans bok "Utan dina andetag", en otroligt stark och gripande berättelse om livet efter ett cancerbesked, om att slitas mellan hopp och förtvivlan medan det oundvikliga långsamt kryper närmare. Det är en vacker och sorglig beskrivning av hur hoppet är det sista som överger oss, om att vara beredd att göra vadsomhelst för någon vi älskar, om hur viktigt det är med stöd från våra närmaste när livet går i kras.
 
I vår kultur pratar vi inte om döden, inte ens med personer som snart ska dö. Vi pratar inte med våra barn om döden och vi pratar inte om hur vi ska hantera den förlamande sorgen när någon vi älskar plötsligt inte finns där längre. Vi pratar inte om det, vilket gör att vi är helt oförberedda på smärtan det innebär. På samma sätt lär vi oss heller inte att bemöta människor i sorg.
 
När min pappa dog var jag hemma från jobbet en eller två dagar. Sen skulle livet fortsätta som det alltid hade gjort. Jag har fortfarande, 12 år senare, svårt att släppa den biten. Det ofattbara i att livet utanför bara gick vidare som om ingenting hade hänt. Jag har nog inte bearbetat det fullt ut än, jag har aldrig fått lära mig hur. Vi lever i en kultur där den värsta av synder är att visa sig svag.
 
Vi måste våga prata om sorg som en oundviklig del av livet, vi måste få lära oss att processen tar tid och vi måste få hjälp med bearbetningen. Det måste finnas ett skyddsnät, med krishanteringshjälp, samtalsterapi och hjälp med allt det praktiska. Det måste finnas något annat än psykakuten och religiösa samfund att vända sig till i chockfasen efter att ha förlorat en nära anhörig. Det borde sättas in åtgärder direkt, som hjälper oss att hantera det ohanterbara.
 
Vi lever i en märklig kultur. Vi tvingas stå och fatta världsliga beslut hos en girig begravningsbyrå som bara vill åt våra pengar, samtidigt som hela vår värld rasat samman bara dagar tidigare. Därefter förväntas vi fortsätta våra liv som vanligt.
 
Sanningen är att det aldrig någonsin blir som vanligt igen och jag tycker att vi pratar för lite om det.

Mest lästa inläggen

Vi måste våga prata om sorg

Bild från pexels.com Vi är alla rädda för att dö. Ännu mer rädda är vi för ...

Hej, jag heter Zandra och jag är psykiskt sjuk

* Ett semikolon innebär att författaren hade kunnat avsluta meningen, men v...

Småstadsnormen gör Stockholm till en spökstad

Foto: Maurício Mascaro, Pexels.com I Sverige är det tillåtet att servera al...

Norge avkriminaliserar narkotikabruk, i Sverige är moralism viktigare än människoliv

Majoriteten i norska Stortinget (motsvarande riksdagen) har beslutat att av...

Blogg

Hej, jag heter Zandra och jag är psykiskt sjuk

 * Ett semikolon innebär att författaren hade kunnat avsluta meningen, men valde att låta bli. Författaren är du och meningen är ditt liv.

 

30 mars är världsdagen för bipolär sjukdom. Jag har bipolär sjukdom typ 2, vilket yttrar sig i långa depressioner och kortare hypomana skov. Hypomani är lindrigare än de manier som personer med typ 1 drabbas av, men de depressiva skoven är istället längre och ofta djupare.

Hypomani och mani beror på att höga mängder dopamin och serotonin floodar hjärnan for no reason. Ett flertal droger fungerar på liknande sätt, du blir hög helt enkelt. Du får till och med förstorade pupiller. Livet är fantastisk och energin är ändlös, självförtroendet är på topp, du är snyggast och smartast av alla, du upplever att alla älskar dig, du får massor av idéer, du är kreativ och får jättemycket gjort samtidigt som du inte behöver sova. Den bästa dag du någonsin haft upphöjt till tio. Att må så är fantastiskt. På ett sätt önskar jag nästan att alla fick uppleva det någon gång under livet.

När jag är hypoman kan jag göra 100 saker samtidigt, jobba 50 h/vecka, vara social, jobba ideellt, driva projekt, träna varje dag, hålla ordning hemma osv, samtidigt som jag är glad och uppåt och inte behöver sova. Övermänsklig var ordet. När jag inte är där blir jag helt trött bara av att tänka på det. 

Det är dessvärre inte alltid bara positivt. Du blir impulsiv och kan göra saker du ångrar, bete dig illa mot folk, spendera en massa pengar, förstöra dina relationer och ta ogenomtänkta beslut. Du blir väldigt egoistisk och egocentrerad, det är liksom bara JAG JAG JAG hela tiden. Det är asjobbigt att inse det efteråt. Och det är lömskt, det är lätt att missta för bra mående och därför inte se hur destruktivt det kan bli. I vissa fall kan det även övergå i paranoia, vanföreställningar och psykos. När kroppen inte orkar mer kraschar du och depressionen tar över.

Depressionerna är det motsatta, total avsaknad av känslor, total apati. Ingenting är roligt och alla tankar är negativa. Du vill dö, men orkar inte göra någonting åt det, så du vegeterar i väntan på att det ska bli bättre. Vilket det ofta blir, men det känns inte så just då. Oftast går det inte att jobba under de depressiva skoven, vilket är anledningen till att bipolär sjukdom toppar Försäkringskassans listor över sjukdomar med högst sjukskrivningsfrekvens. Många kan överhuvudtaget inte jobba heltid någonsin, då stress kan trigga både hypomanier/manier och depression.

Sen förekommer mixade episoder, där du är manisk och deprimerad samtidigt. Det är då shit hits the fan big time. Du har för mycket energi för att sova eller ens sitta still, men mår för dåligt för att kunna göra något vettigt. Tankarna rusar och du vill helst krypa ur skinnet. Ångest, självhat och impulsivitet är en livsfarlig kombination. Det är i det tillståndet de flesta suicid sker. Om du hamnar i det tillståndet måste du oftast läggas in. Suicidfrekvensen vid bipolär sjukdom är extremt hög, 10-15 %. Om du misstänker att någon har en mixad episod, snälla ta med hen till psykakuten.

Jag vill samtidigt poängtera att det inte bara är ups and downs, det går att vara stabil långa perioder, med eller utan medicinering. Det är en del av sjukdomens karaktär, att den går i skov, dvs kommer och går.

Psykisk sjukdom är fortfarande oerhört stigmatiserat och jag önskar att fler vågade vara öppna med det och att fler fick göra sina röster hörda, men jag har full förståelse varför många inte vill eller kan.

De säger att kunskap är makt. Vi som är sjuka kan mer om vår sjukdom än någon annan, ändå är det vi som är maktlösa. Inför systemet, psykiatrin, arbetsmarknaden, oss själva.

Vi kommer aldrig att få makt över vår egen situation så länge vi är tysta och låter andra prata för oss, om oss. Det är dags att vi börjar prata för oss själva.

Hej, jag heter Zandra och jag är psykiskt sjuk.

Mest omtyckta inläggen

Den som stressar mest vinner

Först går allting fort. Fort fort fort. Du är megaeffektiv, hinner med allt...

Norge har fattat, när följer Sverige efter?

Det norska regeringspartiet Høyre beslutade på sitt landsmöte i helgen att ...

Äntligen har Kungahuset tagit ställning!

Det är lätt att få intrycket att Hovet är konservativa, men så plötsligt hä...

Människor som tar droger förtjänar inte att leva

Varje år dör ca 800 personer i Sverige till följd av narkotikabruk, vilket ...

Blogg

Småstadsnormen gör Stockholm till en spökstad

 
I Sverige är det tillåtet att servera alkohol mellan elva på förmiddagen och ett på natten. Efter det krävs särskilda tillstånd och ett större antal ordningsvakter. Ytterst få ställen får på nåder ha öppet till fem, men generellt är det slutfestat när klockan slår tre. Givetvis är det hårda regler för att få servera alkohol överhuvudtaget och ska det dessutom dansas krävs danstillstånd. Om någon ändå tar ett par danssteg kan krögaren bli av med serveringstillståndet. Att hela världen skrattar åt oss påverkar uppenbarligen inte politikernas syn på det hela. 
 
Den som argumenterar för att dagens begränsade öppettider ger en säkrare stad, har uppenbarligen inte varit i Stockholm halv fyra en lördagnatt, när överförfriskade människor väller ut från krogarna och skapar kaos med bråk i taxiköer, på perronger, i t-banan och orsakar allmän oordning. Risken att utsättas för misshandel, rån och överfallsvåldtäkt ökar kraftigt. Jag tror till och med att Polisen skulle hålla med om att det är den farligaste tiden att vistas ute på stan en normal vecka.
 
Om vi istället jämför med städer där krögare själva får välja sina öppettider, ser vi inte alls den här problematiken. Eftersom det det alltid finns ställen som är är öppna längre, kan den som vill gå vidare om krogen stänger och folk droppar av när de tröttnar, istället för att hetssupa fram till stängning och sedan välla ut på gatorna som en IQ-befriad massa.
 
Stockholm är ingen storstad, det är en småstad som bara råkar vara lite större till ytan. Småstadsnormen är det rådande idealet, det ska vara tyst och lugnt på stadens gator. Helst ska det vara knäpptyst redan innan tio, så att den övre medelklassen i sina dyra bostadsrätter inte blir störda av stadsljud. Människor köper bostadsrätter för flera miljoner mitt i de mest krogtäta kvarteren, klagar över ljudvolymen och får krogar nedstängda. Att staden går med på detta är under all kritik. Om du har råd att köpa en bostadsrätt mitt i stan, har du garanterat råd att bo i en förort eller mindre stad, där det är lugnare. Om du vill bo i en småstad, flytta till en småstad. Försök inte få en hel stad att anpassa sig efter dina önskemål.
 
Ytterst handlar det om kontroll. Begränsade öppettider är grundat i moralism och bygger på att staten har ett behov av att kontrollera och detaljstyra sina medborgare. På köpet får vi en huvudstad med ett helt dött nattliv. Ingen åker till Sverige för att festa, tvärtom åker svenskarna utomlands för att besöka klubbar i städer som har fattat att nattlivet är en självklar del av en storstad. Vi går miste om enorma turistintäkter på att göra vår huvudstad så ogästvänlig som möjligt.
 
En levande stad kräver ett levande nattliv. Om vi på allvar vill göra Stockholm till en attraktiv stad att besöka, måste vi tillåta nattlivet att ta plats. Som det ser ut nu, har vi snart har förvandlat Stockholm till en spökstad.

 


Läs även:
 

 Följ mig på Twitter: @zandra_hedlund

Mest kommenterade inläggen

Den politiska debatten om medicinsk cannabis saknar verklighetsförankring

Tyska parlamentet har nu enhälligt röstat för att legalisera medicinsk cann...

Släpp moralpaniken och låt oss dansa i fred

Stockholms nattliv är under hot. Det blir allt svårare att hitta lokaler fö...

Polisen prioriterar cannabisrökare framför sexuella övergrepp mot barn

Aftonbladet och SvD har tillsammans genomfört en granskning där de har spår...

Staten ska inte bestämma vilken musik jag ska dansa till

Det finns en kultur som bygger på dans, musik och glädje, där det ordnas fe...