Blogg

Den som stressar mest vinner

Först går allting fort. Fort fort fort. Du är megaeffektiv, hinner med allt, mer än de flesta. Alla undrar hur du orkar, ger dig uppmuntrande kommentarer om vilken supermänniska du är. Och det är du nog, övermänsklig. Du är aktiv dygnet runt, alla dagar i veckan. Du jobbar över, tränar, jobbar ideellt, socialiserar, festar. Sova har du slutat göra för längesen, men det är egentligen bara en fördel, då får du mer tid på dygnet.
 
Du märker att du börjar tappa bort saker, gör slarvfel på jobbet, glömmer att ringa det där viktiga samtalet, bussen åker förbi din hållplats och du missar att kliva av. Du skämtar bort det, vilken virrpanna du har blivit! Du fortsätter som vanligt.
 
Det börjar bli svårare att fokusera, ibland måste du läsa det där mailet flera gånger innan du förstår vad det står. Du börjar bli ljudkänslig. Det är inte lika kul att gå ut längre och jobbet börjar kännas som en påfrestning. Humöret börjar dippa och du blir irriterad på kollegor och vänner. Det är nog bara en tillfällig svacka, det går snart över. Du har semester om några månader, det blir bra efter det.
 
Bristen på sömn börjar göra sig påmind. Koden till bankkortet är glömd sedan länge. Alla uppgifter känns som en börda. Du slutar följa med ut, det är ändå inte kul längre, du har nog växt ifrån det.
 
Du har skalat bort alla dina tidigare intressen, avsagt dig ideella uppdrag och träffar inte längre dina vänner. Du sköter dina arbetsuppgifter, jobbar över på kvällarna som vanligt. Bussen fortsätter att åka förbi din hållplats utan att du går av.
 
En morgon kommer du inte ur sängen. Du ringer och säger att du har migrän och ska komma in vid lunch. De ringer från jobbet och undrar var du är, du har inte varit där på två dagar. Du minns ingenting mellan det första och det andra samtalet. Det tar två veckor innan du orkar borsta tänderna nästa gång. Bussen åker förbi din hållplats utan att du ens har klivit på. Det hann aldrig bli semester.
 
---------

Varningstecknen för utmattningssyndom är inte diffusa, vi är bara bra på att ignorera dem. Sömnstörningar, minnesstörningar, koncentrationsstörningar och plötsliga humörsvängningar är inget att rycka på axlarna åt, det är allvarliga symtom på att din hjärna har tagit skada av för hög belastning under en längre tid. Långvarig stress ger fysiska hjärnskador som kan ta omkring sju år att läka, om de överhuvudtaget läker. Minnet och koncentrationen är det första som försvinner och det sista som kommer tillbaka.

Vi måste lära oss att ta stress på allvar, sluta uppmuntra människor som uppenbarligen presterar över sin förmåga. Alla behöver tid för återhämtning, ingen är övermänsklig. När du väl trillar över kanten hjälper det inte att bara jobba lite mindre, du måste sluta helt och det tar många år att komma tillbaka till ett normalt liv. 

Ingen tjänar på att människor bränner ut sig. Inte arbetsgivare, inte samhället och framförallt inte individen. Sjukdomsinsikten ligger ofta nära noll, så arbetsgivare och anhöriga har en viktig roll i att fånga upp och förebygga stressrelaterade skador. Att bara säga till en anställd att sakta ner tempot är inte att ta sitt ansvar, det är att skuldbelägga individen. Det måste finnas förebyggande strategier och det måste finnas ett skyddsnät. Reaktionerna måste komma redan första gången bussen åker förbi hållplatsen.

Mest lästa inläggen

Den som stressar mest vinner

Först går allting fort. Fort fort fort. Du är megaeffektiv, hinner med allt...

Norge har fattat, när följer Sverige efter?

Det norska regeringspartiet Høyre beslutade på sitt landsmöte i helgen att ...

Äntligen har Kungahuset tagit ställning!

Det är lätt att få intrycket att Hovet är konservativa, men så plötsligt hä...

Människor som tar droger förtjänar inte att leva

Varje år dör ca 800 personer i Sverige till följd av narkotikabruk, vilket ...

Blogg

Norge har fattat, när följer Sverige efter?

Det norska regeringspartiet Høyre beslutade på sitt landsmöte i helgen att de ska verka för en avkriminalisering av eget bruk och mindre innehav, enligt den portugisiska modellen. Høyre blir därmed det femte partiet i Stortinget (morsvarande riksdagen) som aktivt har valt att ha med avkriminalisering i sitt partiprogram. Därtill uttalade sig nyligen Bent Høie, Norges hälsominister om att avkriminalisering är det enda rätta för att komma till bukt med den ökande problematiken med narkotikarelaterade dödsfall. Detta innebär i praktiken att det finns en stor möjlighet att Norge faktiskt röstar för en avkriminalisering inom en överskådlig framtid.
 
I Sverige tillämpas nolltolerans mot narkotika, vilket innebär att all användning av illegala droger är straffbar och målet är ett narkotikafritt samhälle. Denna hållning har starkt stöd bland riksdagspartierna, trots att metoden helt saknar vetenskaplig evidens. Eget bruk/påverkan har endast varit olagligt i Sverige sedan 1988. Sedan kriminaliseringen har polisen tydligt skiftat fokus från langare till brukare, den narkotikarelaterade dödligheten har tredubblats och ligger nu näst högst i Europa. Sverige har fått hård kritik av WHO och FN för brott mot mänskliga rättigheter.
 
Avkriminalisering innebär att ta bort straff för eget bruk/missbruk. I länder som har avkriminaliserat eget bruk, t ex Portugal, är det fortfarande olagligt att köpa, sälja, langa till minderåriga samt att köra påverkad. Skillnaden är att den som blir påkommen påverkad eller med en mindre mängd narkotika, blir inte straffad för det, utan kan istället erbjudas hjälp för ett eventuellt problematiskt bruk. Det blir även lättare för personer med ett problematiskt bruk att själva söka hjälp eftersom de inte klassas som kriminella.
 
Avkriminalisering är ett måste för att komma till bukt med problemen dagens narkotikapolitik orsakar på individnivå. Som det ser ut i Sverige i dag, straffas människor med problematiskt bruk istället för att erbjudas hjälp. Att neka vård och istället straffa människor med beroendeproblematik är ett uppenbart brott mot mänskliga rättigheter. Det går inte att straffa bort ett beteende som bygger på social utsatthet. Det enda som händer är att den sociala utsattheten ökar, människor vågar inte söka vård och det problematiska bruket eskalerar.
 
Vårdbehov ska inte bedömas utifrån ideologi, det ska ske på vetenskaplig grund. Dagens narkotikapolitik bygger på en ideologisk övertygelse om att narkotikaberoende är ett personligt val. Vi behöver en politik som sätter mänskliga rättigheter i främsta rummet, som värdesätter vetenskaplig evidens, och där skademinimering är viktigare än ideologiska principer.
 
Norge har börjat förstå, det är dags att Sverige gör det också.
 

Mest omtyckta inläggen

Den politiska debatten om medicinsk cannabis saknar verklighetsförankring

Tyska parlamentet har nu enhälligt röstat för att legalisera medicinsk cann...

Släpp moralpaniken och låt oss dansa i fred

Stockholms nattliv är under hot. Det blir allt svårare att hitta lokaler fö...

Polisen prioriterar cannabisrökare framför sexuella övergrepp mot barn

Aftonbladet och SvD har tillsammans genomfört en granskning där de har spår...

Staten ska inte bestämma vilken musik jag ska dansa till

Det finns en kultur som bygger på dans, musik och glädje, där det ordnas fe...